Magazine Cultura

“Cos’è il vetro” di Ann-Sofi Andersson – traduzione dallo svedese

Creato il 07 ottobre 2014 da Mollybloom

Sono felicissima di aver tradotto dallo svedese questo bellissimo racconto di una donna splendente e ipnotica, Ann-Sofi Andersson, che ha una vera penna da scrittrice, e che sento totalmente affine a me. Non è stato facile, ci ho messo una vita di ripensamentii e correzioni. Ma ora sono finalmente soddisfatta!

Prima la traduzione, poi l'originale – per gli amici svedesi che mi leggono.

“Cos’è il vetro” di Ann-Sofi Andersson – traduzione dallo svedese

Cos'è il vetro?

È una finestra puntata sul mondo dove la luce può entrare. Posso lasciar cadere lo sguardo all’esterno, ampio e rotondo, o spiare curiosa cosa stai facendo, qui dentro. Se voglio posso chiudere fuori l’inverno gelato oppure, se tu vuoi, posso aprire – e far entrare il canto primaverile e allegro di un usignolo. È freddo e duro senza pietà contro la guancia di un bambino.

L’impronta sporca del suo pollice lo rende più affascinante. Una fine spaventosa per gli uccellini. Frammenti spietati riposano nella mano insanguinata. L'immagine speculare di me stessa e dell’ombra scura che non riesco a scacciare. Sta lì se la cerco, ma anche se non. La posso vedere o oltrepassare.
Vetro identico alla vita. Una scoperta, un lavoro. Un manufatto artistico, un dipinto e un mosaico di eventi ed esperienze. Un occhio. Un’interezza che contiene piccole crepe insignificanti a ricordare che la vita passa. È il mio viaggio tra due punti e il guscio che mi protegge dal vento. Qualcosa che richiede attenzione, la mia cura. Posso chiedere ad altri di riparare e cucire. Si può! O fondere io quello crepato e crearne da sola uno nuovo e unico. Pieno di vita. Riciclo e costruisco il mio corpo. E il mio amore. Forse consumato fino a essere troppo sottile, per questo spaccato. In due. Frantumi e schegge di vetro nell’anima tagliano come punta affilata di coltello e dolore per il fallimento risuona nella stanza quando il vetro cade a terra. Il bambino perplesso sull’infelice accaduto.
Ma poi. In tutti i colori dell'arcobaleno scintilla brillante un sole di primavera. Una superficie appena lucidata di cui gioire e parlare; da ammirare. Purezza e felicità, tutto ripristinato! Da nodoso a liscio. Da vecchio a nuovo. Riflettendoci non penso più ci sia qualcosa di insopportabile – tutto diventa improvvisamente facile. Il contrasto nel frattempo rende la mia vita viva – e giocosa! Se non vedo una cosa, non esiste neanche l'altra. Il getto perde spinta se non c’è qualcosa a desiderare. Un tappo. Il blocco sullo slancio. Libertà recintata. Le avversità mi danno energia, la sfida è nell'aria. Per sentire la libertà devo prima essere stata rinchiusa, e non ho freddo finché il tempo d’estate è passato. Per addormentarmi devo prima sentirmi sveglia. Per un bacio, devo prima esitare.
Io vivo in una gabbia di vetro. Cautamente. Ho imparato a non lanciare pietre. Sono così brava. Ho creato sicurezza intorno a me, precise demarcazioni di confine, e sono felice della vista che il mio spazio mi offre. Attraverso la finestra vedo che mi vieni a trovare, e anche come il tempo si fa strada tra gli alberi. Ho paura per il pettirosso che non vede che c’è un vetro che ci separa. Su nel cielo azzurro posso vedere l'aquila di mare che scruta in cerca di agnelli appena nati, mentre oche selvatiche atterrano sulla spiaggia deserta.

Ann-Sofi Andersson è insegnante e scrittrice. È nata sull’isola di Öland ma da anni vive nell’arcipelago di Stoccolma, sull’isola di Runmarö. È anche l’autrice dello scatto.

La poesia e lo spirito

Vad är glas?

Det är ett fönster ut mot världen där ljus kan komma in. Jag kan blicka ut i vida cirklar och nyfiket titta in för att se vad du gör. Om jag vill kan jag stänga kylig isvinter ute eller, om du vill, kan jag öppna – och släppa in näktergalens ystra vårsång. Det är obarmhärtigt hårt och kallt mot barnslig kind. Lilla tummens avtryck gör det charmigt smutsig. En ände med förskräckelse för litet fågelliv. Skoningslösa skärvor vilar i blodig hand. Spegelbilden av mig själv och mörka skuggan kan jag inte jaga bort. Den finns där om jag letar, men också om jag inte. Jag kan se den eller förbi den.
Glas är som livet självt. En uppfinning och ett arbete. Ett konsthantverk, en målning och ett lapptäcke av händelser och erfarenheter. Ett öga. En helhet innehållande små obetydliga sprickor som påminner om att livet passerar. Det är min resa mellan två punkter och det är mitt skal som skyddar mot vinden. Något som kräver omvårdnad, min omsorg. Jag kan låta andra laga och sy ihop. För det går! Eller själv smälta samman det som krackelerat och sedan på egen hand forma något nytt och enastående. Livfullt. Jag återanvänder och bygger min kropp. Och min kärlek. Möjligen blev det av slitet alltför tunt och därför sprack. Itu. Splitter och glaskross i själen skär som vass knivudd och sorgen över misslyckandet ljuder genom rummet när glaset faller till golvet. Barnet undrar över missödet. 
Men sedan. I regnbågens alla färger skimrar det i glansig vårsol. Nyputsad yta att glädjas åt och samtala om. Beundra. Renheten och lyckan, allt är återställt! Brokigt blir slätt. Gammalt blir till nytt. I eftertanken tycker jag inte längre att något är outhärdligt – allt går plötsligt lätt. Konstrasterna däremellan gör att mitt liv lever – och leker! Om jag inte känner den ena så existerar ej heller det andra. Flödet tappar fart om det inte finns något att längta efter. Flödespropp. Tvärstoppsökning. Frihetsstängsel. Motstridigheterna ger mig energi och utmaningen ligger i luften. För att känna frihet måste jag varit inlåst och jag fryser inte förrän sommarens tid har förflutit. För att somna vill jag först vakna. För att kyssa behöver jag först tveka.
Jag lever i en bur av glas. Försiktigt. Jag har lärt mig att inte kasta sten. Jag är så duktig. Inom mitt område har jag skapat en trygghet med tydliga tomtgränser och gläds åt utsikten som erbjuds mig. Genom vindrutan ser jag att du kommer på besök men också hur vädret tar sin väg mellan träden. Jag oroar mig för rödhaken som inte ser att glaset skiljer oss åt. Jag kan se – där uppe i himmelsblå sky – att havsörnen spanar på nyfött lamm medan grågässen landar vid öde strand.

Publicerat första gången på tidningen "Glas"


Potrebbero interessarti anche :

Ritornare alla prima pagina di Logo Paperblog

Possono interessarti anche questi articoli :